Att berätta min historia är det bästa jag gjort

Om du följer min Facebook-sida så kanske du märkte igår att det var exakt två år sedan jag tog det stora steget och berättade om min vitiligo och min historia på bloggen. Troligen mitt längsta inlägg någonsin men också det mest lästa. Än i dag är det många som söker på vitiligo och då klickar sig in på mitt inlägg och läser min historia.  

corinnevitiligo.jpg

Att berätta min historia om vitiligon och allt jag varit med om visade sig vara det bästa jag gjort. Många har berättat att mitt inlägg ökat deras förståelse för hudsjukdomar och hur det är att leva med dem. De har också börjat märka av hur många det är som har vitiligo och hur de människorna är lika vackra som alla andra. Det gläder mig. 

Jag minns hur livrädd jag var när jag publicerade det inlägget för två år sedan. Rädd för vad folk skulle tycka och tänka. Rädd för hur det skulle kännas. Men på samma gång kändes det som en revansch för mig. För allt jag varit med om och alla taskiga kommentarer.  

Det var mitt sätt att visa att jag mår bra nu. Jag trivs med hur jag ser ut. Ni kunde inte få mig att hata min vitiligo trots era kränkande kommentarer. Jag är så stolt över mig själv och min resa. Jag är så stolt över min omgivning som visat så stor förståelse och intresse i att göra vårt samhälle mer vänligt för människor med hudsjukdomar.  

Mitt inlägg kommer aldrig förändra hela värden, men för varje människa som det hjälper antingen för att få förståelse eller känna sig mindre ensam, så är det värt det. Jag är så tacksam för att jag vågade trycka på publicera den där kalla dagen i November.