Att övervinna en rädsla

Jag har aldrig gillat mörker. Tycker inte om att gå ensam ute när det är mörkt. Samtidigt är det något jag skulle vilja lära mig att göra, för det finns något som fascinerar mig med mörkret. Eller egentligen behöver jag inte lära mig att njuta av att gå ensam ute i mörkret men jag skulle vilja lära mig att uppskatta mörkret när man är flera.

IMG_0836.JPG

I fredags fick jag ett par nya löparskor av Laban som jag direkt ville iväg och prova. På lördagen snörde vi på oss skorna och drog ut och sprang. Det hade redan blivit riktigt mörkt och Laban föreslog att vi skulle springa i skogen. 

Jag sade lite motvilligt okej och så sprang vi mot skogen. När vi kom fram till stigen vi tänkte springa på bad Laban mig att inte tända lampan utan att jag istället skulle få uppleva något annat än vad jag är van vid. 

Efter det följde en halvtimmes löptur i skogen. Det var riktigt mörkt men samtidigt så häftigt. Jag har aldrig sprungit i sådant mörker och aldrig fått uppleva hur alla sinnen blir extra alerta i mörkret. Plötsligt kunde jag se konturer, löv och ja - allt mer detaljer. Även luktsinnet blev bättre och hörseln likaså. Under löpturens gång rullade benen på och det enda jag kunde koncentrera mig på var att behålla lugnet (fick lite småpanik med jämna mellanrum) och njuta av känslan när alla sinnen är extra känsliga. 

Samtidigt som jag både var stolt över mig själv för att jag vågade och tacksam till Laban som peppade mig att våga så tänkte jag på hur synd det är att man som kvinna måste vara så rädd att vistas utomhus i mörker. Fastän jag hade haft en lampa med mig så hade jag aldrig någonsin sprungit där själv. Jag hade inte kunnat njuta av det överhuvudtaget för det enda jag hade tänkt på var om någon skulle överfalla mig. Så sjuk värld vi lever i. 

Efteråt kände jag mig så pigg och fylld av positiva känslor. För man blir verkligen så energifylld av att öva på att övervinna en rädsla. Fastän det var läskigt var det också så otroligt häftigt. Fick även Laban att lova mig att vi snart ska göra det igen. Jag kommer aldrig våga springa ensam i mörkret och det känns helt okej, men jag hoppas att jag i framtiden kan njuta fullt ut av löpturerna i mörkret med Laban vid min sida.   

Har du sprungit i mörker och varit med om känslan när alla sinnen är sådär superalerta?