IBLAND HUGGER DET I HJÄRTAT

Jag lovade ju skriva lite om mina tankar hur det känns nu när det är snart ett helt år sedan jag slutade min idrottskarriär. Det är också min första höst på hur många år som helst, som jag befinner mig i Helsingforsregionen. I helgen såg jag på världscupen från Levi och skrev då att det högg lite i hjärtat.

För visst gör det de, hugger i hjärtat. Samtidigt som jag tycker det är roligt att följa med hur det går för mina vänner som fortfarande tävlar, så börjar jag sakna det mer. Det har gått överlag bra att gå vidare, börja med nya saker i livet, framförallt hitta nya saker som jag tycker är minst lika kul.

Trots att jag hittat massor av saker som inte är kopplade till idrott, som jag verkligen trivs med, så saknar jag skidåkningen rätt ofta. Jag saknar gemenskapen och alla vänner. Jag saknar passionen och drivet man hade och alla träningar och roliga resor. Så saknar jag snö och vinter också.

Nu under hösten har längtan varit som starkast. Tycker inte det kändes lika mycket i våras och i sommar, men hösten har varit tyngre. Kan bero på att hösten alltid varit en så spännande och häftig tid. Alla glaciärläger och den nya energin man hade i början av varje säsong. Nervositeten inför de första tävlingarna och framförallt glädjen att börja en ny säsong.

Det märks att något fattas. Jag pratar sällan om det med andra, det känns inte som att det behövs. Jag måste få bearbeta detta för mig själv. För jag tror att hur jag än förklarar kommer nog aldrig någon förstå hur det känns, och det är helt okej.

Fastän det känns tråkigt vissa dagar, och jag ibland längtar så mycket att det gör ont, så är det inte så att det tar över. Jag har accepterat situationen för länge sedan, och kan nuförtiden se tillbaka på hela min idrottskarriär med glädje. Trots att den bestod av mycket skador och tårar, så bestod den av ännu fler glada leenden, lyckotårar och lyckliga känslor. Av fina minnen, fantastiska människor och erfarenheter.

Jag har mycket att tacka idrotten för. Den har verkligen format mig till den jag är i dag. Lärt mig den hårda sidan av livet men också lärt mig hur mycket det finns att glädjas för. Jag har fått uppleva mycket sånt som jag aldrig skulle fått uppleva utan idrotten. Det är jag tacksam för och kommer vara livet ut.

Jag har lovat mig själv att inte stanna upp i det gamla, och det har jag verkligen gjort. Jag är nöjd och glad för att jag kunnat "återhämta" mig från beslutet att lägga ner karriären och är glad för att jag har så mycket att glädjas åt i min vardag. Jag har aldrig tagit det som en självklarhet, att jag snabbt skulle hitta nya saker som känns lika glädjande som idrotten, men det har jag, och det känns skönt. 

Livet har så många sidor och jag är förväntansfull att få se dem. Jag är inte längre slalomåkaren Corinne, utan nu börjar jag hitta nya sidor av mig själv och det känns bra. Jag tror verkligen på ordspråket när en dörr stängs öppnas en annan, och det visar sig hela tiden vara sant. För det är verkligen så att livet är fullt av möjligheter, bara vi är beredda att se och ta emot dem.