Så sjukt

Jag tänkte först inte skriva om detta, varför vet jag inte. Men eftersom det bubblar inom mig så måste det få komma ut, jag kan inte vara tyst.

Hela dagen idag har mitt flöde varit fullt av taggen #metoo och av människor som berättat om sina hemska upplevelser. Jag läser varje grej med fasa, och blir mer och mer äcklad över hur otroligt vanligt det är med sexuella trakasserier och utnyttjanden. Hur många som varit med om män som tafsat, gått långt över alla gränser och inbjudit till sådant man absolut inte vill ha inbjudan till.

Jag tänker på mig själv, hur mycket äckligt man fått stå ut med. Hur sjuka grejer som kunde hända redan i lågstadiet som ingen riktigt tog tag i? Hur många inviter man kan få under en kväll ute och kring orsaken varför jag fortfarande i 23 års ålder tycker att ett av det läskigaste som finns är att gå ensam hem på natten, trots att det bara handlar om ynkliga 250 meter för mig hem från busshållplatsen.

Senast i lördags var jag med om något jag gärna skulle varit utan att vara med om. Jag stod på en av Helsingfors livligaste gator och pratade i telefon, 20 meter från min kompis hem. När jag står där och pratar går det många människor förbi. Några killar stannar, frågar saker jag absolut inte vill hänga med dem på, och jag ber dem gå vidare.

Så kommer en kille fram och börjar plötsligt bokstavligen sätta sig på mig när jag står upp och pratar i telefon. Jag blir så chockad att jag inte vet vad jag ska göra. Jag knuffar bort honom och frågar vad han håller på med. Han försöker igen och verkligen gnider sig mot mig, och jag säger bestämt åt honom att gå vidare nu. Min nästa reaktion skulle varit att skrika rakt ut för att få folks uppmärksamhet, det är nämligen en massa människor runt omkring oss. Mannen går som tur vidare och jag konstaterar chockat i telefonen att någon plötsligt försökte bokstavligen sätta sig på mig. Det enda jag tänker är: vem gör så?

Det värsta är att detta är ingenting jämfört med vad jag varit med om tidigare, och framförallt med vad många verkar ha varit med om. Jag märker att jag ändå klarat mig från det värsta, vilket ju också känns helt sjukt, att måsta fundera på hur lättad man är att man kommit undan såpass lätt? Förstår ni hur sjukt detta är? Hur fel det är? Hur otroligt viktigt det är att denna sak tas upp. Därför skriver jag om det här idag. För jag vill inte höra till dem som tystar ner , utan till dem som försöker få det att ta slut.

Du har inte rätt till min kropp och jag har inte rätt till din. Punkt.