Livets badmintonmatch

Igår spelade jag badminton första gången på säkert ett år, och det var så roligt. Trodde jag skulle vara riktigt rostig men det gick faktiskt rätt så okej. Jag har en tendens av att koppla ihop olika situationer och i detta fall t.ex. en idrott till livet. Nu kanske ni inte alls hänger med i vad jag tänker, men jag ska försöka förklara. Under badmintonmatchens gång märkte jag hur mycket av situationerna som efterliknande livet. Låt mig få gå igenom en badmintonmatch med inspiration av livet.

Ni inleder matchen utan någon som helst aning om hur det ska gå. Du vet bara att du ska ge ditt allt och se hur långt det räcker. Lite som när du börjar en ny fas i livet. Du börjar den utan att veta något, förutom att det gäller att gå in helhjärtat i den nya utmaningen. Man börjar slå bollen fram och tillbaka, några returer är lättare, andra betydligt svårare. Efter ett tag blir man varm i kläderna, börjar få in någon slags rutin, så även i livet. Det som kändes så svårt i början är så mycket lättare efter ett tag. Plötsligt slår motståndaren en svår boll, och du tänker att du aldrig kommer hinna träffa bollen och få över returen, men du bestämmer dig för att försöka ändå. Sträcker ut armen allt vad du kan och hoppas att du på något sätt träffar rätt.

Plopp, hörs det när du mirakulöst har lyckats hoppa och sträcka på armen såpass, att du får över bollen tillbaka till motståndaren. Yes, vilken tur att jag försökte och inte gav upp, tänker du. Lite som i livet när du klarar en utmaning som du inte trodde du skulle klara av. Matchen fortsätter, du slår över bollen några gånger till och lyckas rätt så bra. Efter ett tag kommer en till riktigt svår boll flygandes. Du märker att du är helt på fel ställe och försöker allt du kan att returnera bollen. Swosh, hörs det när bollen träffar rakt i nätet. Det lyckades inte den här gången, så som det även kan göra i det "riktiga" livet. Ibland misslyckas vi, det är bara så. Det finns ingen som bara lyckas gång efter gång, i något skede går det helt enkelt inte som man tänkt sig. Det är i denna stund som det gäller att kunna lämna misslyckandet bakom sig, nollställa hjärnan och försöka pånytt.

Din tur att serva, du har inget att förlora, tänker du nu. Du servar, och lyckas riktigt bra. Du lyckas plocka poäng efter poäng. Du kommer in i ett flow. Du har redan glömt den gången när du inte lyckades, du är inställd på att se de positiva och kämpa, istället för att fastna i gången när det inte lyckades. Efter en timme är det dags att låta nästa gäng ta över planen. Du tackar din kompis, eller i mitt fall, min mamma som varit med mig och spelat. Vi skrattar högt åt hur roligt det var och hur vissa bollar blev så tokiga. Ingendera kommer ihåg den andras bollar som flög rakt in i nätet. Inte bryr vi oss så mycket heller om vem som vann till slut, för det är lite som med livet, att resan till målet är oftast viktigare än själva slutresultatet.