Ett känsligt ämne och en påminnelse om ett viktigt ord

img_8420
Igår läste jag en artikel här, som handlade om mobbning. YLE har intervjuat barn som har delat med sig av sin mobbningshistoria. Som ni vet har jag ju skrivit om mina upplevelser kring min mobbning och vitligo, har ni inte läst min berättelse hittar ni den här. Jag har ju tidigare skrivit att jag tänker kämpa för att människor med hudsjukdomar ska kunna vara stolt över sig själv och att jag hoppas att kunskap och information gör att mobbningen blir mindre.

Men som både du och jag vet är det inte bara människor med hudsjukdomar som är utsatta för mobbning. Det är så många i vårt samhälle som möter mobbning varje dag. Som måste uppleva så hemska grejer och som tappar allt hopp och tro både till sig själv och till som omgivning. Alla dessa psykiska eller fysiska ärr som bildas, kommer troligen följa med personen i många år. Jag blev inte så grovt mobbad under min skolgång, utan kom ändå i relation till många, väldigt mycket lindrigare undan, och ändå är det ju något som följer med mig än idag.

Något jag reagerade på när jag såg på barnens berättelser var en video där ett barn berättar hur hon fått möta mobbning varje dag sedan dagisåldern. På något naivt sätt har jag tänkt att mobbningen börjar i skolan och att det inte redan är så allvarligt och sårande i dagis. Detta innebär att man bör poängtera att arbetet mot mobbning måste börja redan vid dagisåldern. Både för att få barn att förstå allvaret i att mobba men även för de som redan är utsatta för mobbning. För att öppna diskussion och hoppeligen få barnet att dela med sig av vad hen har varit med om.

Varför jag vill skriva detta inlägg är för att jag än en gång vill lyfta fram att mobbning förekommer och att det är ett aktuellt problem varje dag. Sedan vill jag även påminna om ett viktigt ord. I många av barnens berättelser kommer de fram att de inte känner att de blivit tagna på allvar när det berättat åt vuxna vad de upplever. Detta är något som verkligen borde ändras. Varje gång ett barn vågar komma fram att de upplever mobbning så ska det tas på allvar. Enligt mig är det viktigare att ett barn känner sig tryggt och kan vara nöjd med sig själv, utan att ständigt måsta kämpa mot tårarna pga. elaka kommentarer, än att detta barn lär sig alla matematiska formler. Visst är undervisning otroligt viktigt, men jag tror ändå vi ska tänka på barnens psykiska hälsa före deras kunskap.

Till en viss del kan jag förstå att det ibland är svårt att avgöra om en situation är mobbning eller inte. För visst kan barn och även vuxna ibland säga något som uppfattas elakt men som inte alls är meningen att vara det. Om det nu råkar vara en sådan situation, och man själv märker att ojdå, nu lät det där inte alls som det skulle. Vet ni vad som är det viktigaste just då? Jo att gå fram till personen och säga: Hej du, förlåt. Det var inte meningen att säga så, jag ber om ursäkt.

Jag upplever rätt ofta situationer med min vitiligo där någon egentligen vill snällt fråga något pga. nyfikenhet, men som kommer ut som något helt annat. Som exempel kan tas två frågor som jag ofta får höra än idag:
"Varför har du såna där prickar på dina händer, det ser lite roligt ut?"
"Om du skulle få välja, skulle du vilja ha brun hud då?"


Dessa två meningar kanske låter automatiskt taskiga, men oftast när jag ifrågasätter personens fråga så svarar de att oj, det var inte alls meningen att låta taskig, förlåt. För det här med att säga " det ser lite roligt ut" kan bli lite åt båda håll. Det kan både tänkas vara på ett snällt sätt sagt, men för mig som fått höra så mycket skit för min hud, blir det automatiskt lite av ett hån. Som att det är något att skratta åt. Samma sak med frågan om jag skulle vilja ha brun hud. För det första har jag ju redan brun hud, så kan tycka att det är en lite speciell fråga. Samtidigt som att det i denna fråga mest stör mig att folk automatiskt tänker sig att jag vill se ut som alla andra, och vara utan mina fläckar. Det är väldigt sällan människor tänker automatiskt att hej, hon kanske gillar sin hud precis som den är just nu. I grund o botten är det kanske menat snällt, att fråga om jag skulle välja bort min sjukdom om jag fick, men samtidigt är det ju inte möjligt och därför en väldigt onödig fråga. I dessa situationer och även andra mobbnings eller elaka situationer, finns det ett ord som kan göra situationen ens lite bättre, och det är ett rakt och ärligt förlåt. Det kommer aldrig gottgöra allt, speciellt inte för någon som fått stå ut med mycket mobbning, men ett förlåt visar ändå att man är ledsen över att ha sårat den andras känslor och i varje fall från min sida uppskattar jag väldigt mycket när människor ber om ursäkt. Ingen är perfekt och ibland säger vi saker utan att fundera. Skillnaden är sedan om vi kan be om förlåtelse eller inte.

img_4397