Du är ju Finsk, du Kan inte vara Trött eller ha Ont- eller?

img_4247
Idag började min dag på ett suveränt sätt med nybakta scones, nybryggt kaffe och en toppenvän som sällskap. Efter frukosten sprang Petrea till skolan och jag satt mig ner för att skriva. Idag vill jag ta upp ett ämne som är lite känsligt och superviktigt, nämligen att vara sårbar, utmattad, övertränad mm.

Som ni vet är jag ju finlandssvensk, vilket ju innebär att jag är född i Finland. När jag flyttade till Sverige fick jag möta ett gäng fördomar som jag aldrig förut riktigt behövt reflektera över. Måste nu tillägga att jag aldrig upplevt att någon varit taskig eller liknande men mera förvåningen över vad som förväntas av mig bara för att jag är född i ett visst land.

En dag i ettan spelade vi fotboll och jag fick bollen rakt i ansiktet så det kändes som om jag tappat minst 10 tänder. Jag minns att det gjorde så fruktansvärt ont. En av de äldre eleverna sprang fram och frågade om allt var okej, och jag medgav att jag hade förskräckligt ont men att jag var okej. Den äldre eleven sa att denne inte trodde det var någon fara och avslutade med "Du är ju finne, du kan ju inte känna smärta". Nu vet jag att just denna elev har ett hjärta av guld och bara ville mig väl, men det är en mening som verkligen satte sig i mitt huvud och som följt med mig nu i över 6 år.

För visst är det lite så, att både i Finland, och fördomarna vi har med oss är att vi är starka, klarar allt, känner ingen smärta och bara kör. Att vi är lite halvgalna och går i bastun varje dag samtidigt som vi skickar i oss 1,5 liter sprit till middagen. Okej kanske lite överdrivet, men ni fattar vad jag menar. Det är lätt att man både i Finland och utanför förväntas att man ska ha någon form av finsk superkraft som gör att man inte kan vara sårbar, ha ont eller helt enkelt vara trött.
Till viss del tycker jag det är bra att jag fått med mig en form av finsk tuffhet, den har verkligen hjälpt mig i livet. Men samtidigt önskar jag att jag fått lära mig att ibland är man ledsen, trött eller har ont, och att det är helt okej och inget man behöver skämmas för. 

Den senaste tiden har speciellt den finlandssvenska bloggvärlden handlat mycket om utmattning och trötthet. Linn Ljung, som driver en väldigt bra och omtyckt blogg, har öppet skrivit om sin utmattning bland annat här. Även X3M:s My Tengström har medverkat i en video där hon ärligt berättar om sina upplevelser med stress och utbrändhet som ni hittar här. Jag tycker det är fantastiskt att detta ämne nu diskuteras mer öppet för att få folk att förstå att utbrändhet för det första finns men också att förstå hur viktigt det är att stanna upp och vila ibland.

Som ni vet har jag varit övertränad
och det är först nu flera år senare som jag riktigt öppet vågar prata om det, vilket mest beror på två saker.

1. Jag har kommit så långt på vägen, är i princip helt frisk och mår väldigt bra nuförtiden. Jag har alltid varit en väldigt glad person och är det fortfarande, nu är jag inte bara glad i huvudet utan också min kropp är glad igen. Jag har lärt mig av mina misstag och att lyssna på min kropp.
Plus att jag fått min tid att reflektera och sörja de åren som mest gick åt att vila och göra ingenting. Jag har blivit så otroligt mycket starkare och hittat mig själv.

2. För att det pratas mera om utbrändhet och utmattning vilket gör att det inte mera känns som en grej man behöver skämmas över utan något man istället kan lära sig av och hjälpa andra med.

Min historia om min överträning kommer ni få läsa i framtiden, när vet jag inte, vi får se när det känns rätt helt enkelt.

Alla är absolut inte utbrända eller ens i närheten, men det finns de som är det och kanske andra som har tendens att kunna bli det, och jag tycker det är otroligt viktigt att fler får upp ögonen för detta ämne. Vi kan inte bara ånga på och ignorera kroppen signaler.


Igår skadade jag som sagt mitt ben, som fortfarande gör fruktansvärt ont och inte utvecklats direkt till det vackrare hållet. Exakt hur ont det gjorde vågade jag inte riktigt visa, innan alla åkt hem och jag bröt ihop för att smärtan höll på att kväva mig. Nu vet jag att inte det är något farligt i låret, men smärtan är ändå helt extrem.

Snyftande försökte jag packa ihop mina grejer i backen utan att visa åt de tyska landslagstränarna att jag hade så ont som jag hade. En av dem märkte dock att det inte alls var bra med mig och kom snällt fram och frågade om han kunde hjälpa på något sätt. För en sekund skärpte jag till mig, drog på ett leende och tackade för att han erbjöd sig men att jag klarar mig bra.
Efter 1 minut var han där igen, tog mina skidor ur handen på mig och förde dom till min bil och gav mig ett stort leende. Tackade honom säkert 10 gånger och han försäkrade mig om att det inte var något problem alls.
Efteråt blev jag lite arg på mig själv. Varför ska jag uppehålla en fasad att jag klarar mig och att jag tål all smärta, när någon snäll och okänd människa erbjuder sig att hjälpa? Det är ju inte direkt så att han skulle döma mig för att jag tar emot hans hjälp när halva mitt lår är upprivet och skiftar i massa olika färger. Efter det lovade jag mig själv att släppa lite på dendär " Du är finne och kan inte känna smärta" fördomen. För jo jag är från Finland, och otroligt stolt över att det, men ja jag känner smärta och jag kan vara trött, och det är faktiskt helt okej. Jag är ingen supermaskin utan en helt vanlig människa. 

Ps. Idag är det sista dagen ni kan rösta till Galan 2016. Jag är nominerad till Årets Hälsoblogg och skulle bli så glad om ni ville rösta på mig. Rösta kan ni göra -----HÄR---!